Känd bro.

Bergnäsbron.

Bron är södra infarten till Luleå och känd från romaner och film i bland annat "Grabben i graven bredvid" där man åkte fram och tillbaka över Bergnäsbron nästan halva filmen.

Återigen en vårvinterdag när solen har vräkt sitt sken över vårisarna, just nu kan det inte vara vackrare och skönare att vistas ut på isarna runt Luleå stad. Jag förstår att det finns folk som efter vad jag hört tillbringar hela dagen ute på isen, dom har ju i och för sig tagit sin hobby med sig, pimpelspöet, annars skulle det nog bli lite långtråkigt.

Själv är jag nöjd om jag kommer mig ut på en timmes promenad, jag brukar gå hemifrån och upp till Bergnäsbron, sedan går jag ned på isen och promenerar runt Luleås södra sida fram till den omtalade och omdiskuterade kranen i Södra hamn, sedan går jag hem, det räcker för mig, man kan inte offra mer än en timme på friskvård.

Om man vore ute på isen fyra-fem timmar varje dag så skulle man snart se ut som en pepparkaksgubbe, nu tänker jag enbart på färgen och lämnar utseendet därhän. Jag har inte så stora behov av att bli solbrun, en del säger att man ser friskare ut med brunbrända kinder, och det är klart om man jämför med kritvita så gör man nog det, men jämfört med normalfärg så kan nog solbrännan ge en vink om att man har väldigt gått om tid att sitta och steka sig.

Hans, som tycker att lagom är bäst.

Huvudet ned och fötterna upp.

Halt.

Jag är inte halt, alltså linkar fram, utan det jag menar med texten under bilden är, att nu är det halt, eller som man också kan säga "halkigt".

Vi har varit på vår dagliga promenad runt Skurholmsfjärden, vi har broddar!

Om någon undrar om titeln till dagens blogg så syftar den till hur det går när man promenerar i halt väglag och inte har broddar. För min del har det bara hänt en gång i år och då var det inte fullt ut, alltså jag hamnade inte på huvudet utan på ändan, men det med fötterna upp det stämde.

Just när jag skrev förra meningen kom det en blomfluga och satte sig på en tangent på skrivaren, det var ett dumt ställe att vila sina vingar på eftersom den inte hann undan när mina flinka fingrar skulle skriva ett komma och det var där den satt, ajöss med den.

Var kommer blomflugor från egentligen? Jag kan förstå på sommaren, men på vintern? Dom kan ju inte komma utifrån, innan dom flygit hem till oss borde dom ju frysit ihjäl flera gånger om, om man sedan inte köpt några blommer och burit hem kan dom inte härstamma från blomsteraffären heller. Jag tror inte att dom föds av någon övervintrande fluga heller eftersom jag antar att dom inte lever särskilt länge, hur länge är en blomfluga havande? Faktum kvarstår dom finns! Små är dom också, jag försökte mäta en med tumstocken, det gick dåligt för mig och ändå sämre för flugan, den tålde inte när jag la tumstocken längst dess hela längd, frid över det minnet.

Hans, som ska mäta nästa med skjutmåttet.

 

Gråsjälören.

Det är Gråsjälören som hägrar i fjärran.

Vi vaknade till en strålande dag, det var solen som strålade inte vi, efter att vi fått upp ögonen ordentligt och blinkat bort alla spår av sömn ur dom så strålade vi väl också lite grand. Vi bestämde direkt vi tittat ut och upptäckt vilket kanonväder det var att ta en promenad på isvägen till Gråsjälören, eller isvägen, den var inte nödvändig, nu kan man gå var man vill på isen, den lilla snö som finns är hårdfrusen så det är bara att trampa på.

Vi bestämde att käka lunch på ön eftersom vi läst att Lions serverade korv och våfflor där ute. Efter en skön promenad rakt mot solen, ( Jag blev solbrun) så kunde vi hungriga som vi var kasta oss över varsin korv med bröd, det var inte mycket för en hungrande så vi fortsatte snabbt med en våffla med sylt och grädde. Nu kändes det som att vi skulle överleva ett tag till och eftersom vi kört igenom hela programmet (sol, korv och våffla) så gick vi hem.

Hans, som är nöjd med promenaden men tycker att det var för lite mat.

Kolonilotten.

Stefan och min fru fikar.

I dag åkte vi ut till kolonilotten för att kolla läget, det var under kontroll. Under tiden min fru såg till och kollade blommorna inne i stugan, (det blommar inte mycket på tomten än)skottade jag och Stefan snö från altanen, det var ett jobb som om man orkat kunde räckt hela dagen och en bra bit in på kommande natt.

En sak är klar, vår Herre har varit givmild vad det gäller snömängden på altanen, jag tror det var en meter över hela ytan och eftersom altangolvet är ca fyrtio kvadratmeter stort så borde det bli fyrtio kubikmeter att skotta hela altanen. Det är mycket snö det! Nu gav vi upp sedan vi lyckats skotta en meterbred gång längst hela altanen fram till stugdörren, lite bredare framför stugan så vi fick plats att sitta och fika.

Fikat hade vi med och det bestod av mjölkchoklad och ostmackor, mycket gott efter slitet med snön. Vårsolen sken hela tiden och temperaturen i skuggan var plus ett par grader, med andra ord en fantastisk vårvinterdag. Man hamnade psykiskt tillbaka till den tiden när min mor kokat mjölkhoklad och jag och mina kompisar åkte skidor i min hemtrakts vilda skogar. Det var tider det, inga bekymmer och inget ansvar. Det är väl inte så stor skillnad nu, jag har inga större bekymmer och ansvaret för vårt liv och leverne delar jag med min fru så det är inte så betungande.

Som alla förstår vid det här laget så tycker jag att vi haft en fantastisk dag, när snön är kritvit så långt ögat ser och solen gassar från en molnfri himmel kan man inte ha bättre väder, och om man då har möjlighet att vara ute och njuta av det så ska man inte gnälla.

Hans, som känner att solen fortfarande hettar i kinderna.

Skidsegel.

Segeltur på skidor.

Ett roligare sätt att åka skidor, det ser jätteskoj ut och när jag såg den här åkturen blåste det rätt så bra och jäklar vilken fart. I morron går jag ut på stan och köper mig ett segel.

Nä det ska jag inte, kanske om det funnits för femtio år sedan, nu är det för sent, gamla gubbar ska vara glad att dom kan gå, det är inte alla som kan det.

Det kändes tryggt och alldeles ofarligt att bevittna det hela från torra land, jag behövde inte ens gå ut på isen.

Hans, som ser många roliga saker på promenaderna.

Kransnack igen.

Nu rör det på sig i frågan om hamnkranens vara eller inte vara, det sista jag hörde var att den ska rustas upp, vilket bland annat lär ska innebära att att all gammal färg på något sätt ska avlägsnas, sedan ska den målas igen. Det låter bra, men när jag fick höra att renoveringen ska kosta cirka sju miljoner så hickade jag till lite grand, vad har jag ställt till med!

Jag ja, det är väl inte mitt fel att kranen ska renoveras? Ja faktiskt, lite grand är det mitt fel, eller jag tycker ju rätt. Som ni som läst min blogg vet så för ett och ett halvt år sedan (jag reserverar mig för tidsuppgiften, den kan vara fel, tiden går så fort nu för tiden) skulle kranen rivas. Det blev ett ramaskri bland befolkningen i Luleå, och bland dom som skriade var jag! Jag gick till och med i ett demonstrationståg genom centrala Luleå, ett tåg som började och slutade vid kranen, vi bar på skyltar med "rädda hamnkranen" och "kranen får inte rivas", sedan har jag för mig att det var någon som skrek sig hes med "ge fan i kranen". Jag var inte hes när jag kom hem.

Jag måste säga för att det inte ska bli några missförstånd att jag är ingen proffsdemonstrant, det var första och än så länge enda gången jag gått i ett demonstrationståg. Jag är medveten om att tåget blivit betydligt kortare om vi vetat vad vi drev igenom i kostnader för kommunen, men jag är inte rädd om kommunens pengar så jag skulle gått i alla fall.

Hans, nöjd med ryktet om renoveringen.

Konst.

Konstverk.

Det är ett tag sedan ni fick läsa om mitt spännande liv och leverne, den enda anledningen till det är att jag inte haft något att skriva om! Det har jag ju inte annars heller men jag brukar använda fantasin, nu har den strejkat ett tag och då är det kört.

Men i dag! Vi har varit på konstutställning i kulturens hus, det var till och med vernissage, det var tre utställningar och till alla tre var konstnären med och berättade om sig själv och sin konst, det var rätt så intressant även om jag nu glömt det mesta av vad dom sa, det gäller det mesta nu för tiden, min hjärna har blivit hal, allt bara svissar förbi, ibland fastnar något en stund men rätt som det är tappar det taget och försvinner ut i rymden.

Den konst jag gillade mest var den med gubbar av trä enligt bild ovan, gubbar och gubbar förresten, det var rätt så könslösa figurer. Det som möjligen talade för kvinnligt kön var hårknuten, medan avsknaden av bröst och dom stora fötterna mera pekade åt det manliga.

Det spelar ingen roll, dom var häftiga tycker jag, enligt uppgift så var dom gjorda i flera bitar, cirka tolv bitar till varje gubbe/gumma, och sedan sammanfogade till en helhet vilket man såg om man tittade på nära håll.

Dom var inte vackra men det är ju sällan människor så i mina ögon var dom okej.

Efter att själen fått sitt var det dags för kroppen, det blev en varm macka med en pilsner, gott och närande.

Hans, för dagen kulturell.