Det lackar mot jul.

Amaryllis.

 

 

Vi har en vit amaryllus som antagligen var tänkt att blomma till jul, men nu blommar den, lite  för ivrig tycker jag. Men den har en stängel till och där är bara knopp så den kommer förmodligen att slå ut lite närmare jul, men till julafton...nä det tror jag inte.

 

Vi har två röda Amaryllisar också men dom har vi på vår inglasade altan och där är lite kyligt så dom växer sakta, det är väl dom som vi får njuta av under julhelgen.

 

På lördag börjar december så det är väl då som det börjar "lacka mot jul", vad betyder det uttrycket? Är det någon som vet kan ni skriva in det här under "kommentarer". Det kanske har att göra med att man sätter lack på paketen, men det gör ju inte så många nuförtiden, även om jag tror det är på väg tillbaka. När jag var liten lackades inga paket minsann, det var dumt, dom skulle passat på då, det var inte så många paket, så lackåtgången hade varit minimal.

 

I år blir det jobbigt för tomten, när han ska dra kälken menar jag, vi har ingen snö så det kommer att gnissla under medarna när han kommer, men det är fyra veckor kvar till julafton så då kanske vi har en meter snö, då gnisslar det inte men han får det jobbigt ändå, om ingen går ut och skottar förståss.

 

Hans, som räknar med att "den som lever får se".

Kalas!

Stefan fyllde 45 på söndag.

 

Han ser ut som han tänker "hur länge ska man vänta innan man blir uppvaktad", nu tror jag inte att han tänker så. Stefan är nog innerst inne övertygad om att nog kommer det folk när jag fyller år, och det brukar det göra, ibland så många att vi ibland undrar om han ringt runt och tjatat att dom ska komma.

 

Det kanske är så enkelt att visst kan vi som närmast anhöriga reta oss på honom ibland ,men han är ju lätt att tycka om också. Ej anhöriga försöker ju inte att styra honom som t.ex. föräldrar gör och då ser dom ju bara den sympatiska sidan av honom, det är nog anledningen till hans stora bekantskapskrets.

 

I alla fall fick Stefan inte sitta så länge och vänta, visst kom det gratulanter, min fru och jag kom först och fick omedelbart jobb som personal när det började komma fler gratulanter. Det kanske har att göra med att det inte är så märkvärdigt med att fylla 45, det kom tillräckligt många men inte som när han fyllde 40, då kom det drygt femtio personer och då hade han hälften så stor lägenhet, det var trångt.

 

Nu gick det bra, Stefan verkade uppskatta att han blev firad, han är inte så noga med presenter (som han också fick) utan det viktigaste verkar vara att det kommer folk. Vi har redan börjat fundera på hur det blir när han fyller femtio men han har en storebror som ställde upp på den här födelsedagen och han fixar nog femtioårsdagen också. Då kanske vi är på hemmet och blir rullade dit som enbart gäster.

 

Det är länge sedan jag skrev sist, jag hoppas att någon saknat mig, men det vet jag inte. En av anledningarna att jag inte synts till här är att jag varit förkyld en längre tid och inte haft lust att göra nånting alls. Men i dag känns det bättre, jag körde mitt nedsnorade tangentbord i diskmaskinen och här är resultatet.

 

Hans, som också gillar kalas. 

 



Julrosor.

Julrosorna.

Nu måste jag skryta lite med våra julrosor, dom här har vi haft i fem år, dom har blommat fyra-fem blommor till varje jul, resten av året har dom stått gröna men blomlösa. Det är ju en krukväxt som verkligen inte gillar värme, dom tål ju ned till fem minus utan att frysa, nu har vi dom på vår inglasade altan där temperaturen är anpassad så att det vintertid är cirka tio-femton grader varmt och aldrig under noll, vi måste dra på lite strålvärmare om vi vill sitta där och mysa.

Men julrosorna trivs där, sommartid har vi dom mot en norrvägg vid kolonilottostugan,där trivs dom också. Tidigare år har vi slitit upp dom ur krukan och planterat dom i jorden, men i vår när vi tog ut dom till kolonilotten sa min fru att dom kanske inte gillar att bli omplanterad två gånger om året och jag som faktiskt tror mer på min fru än jag tror på Gud Fader var genast med på noterna, så därför har dom tillbringat sommaren i krukorna mot norrväggen på kolonilotten för att i höst, fortfarande i krukorna, åkt tillbaka till vår altan.

Och, äntligen, nu kommer jag till pudelns kärna, dom har så ini den milda tid med blomknoppar så om hälften slår ut så blir dom praktfulla till jul. Dom har redan börjat blomma lite smått. Nu kommer säkert "vän av ordning" att säga "varför fotar du dom nu och lägger dom på bloggen, vore det inte bättre att spara till dess att dom är så praktfulla som du tror att dom ska bli". Så här är det, om allt slår ut så dom blir så vackra som jag tror så blir det nya foton och ny sida om julrosor, men skulle dom däremot bli överansträngda och dö så kommer ni inte att höra ett ord till om våra julrosor.

Jag kommer att hålla tummana i fem veckor nu så min fru kommer inte att ha nån nytta av mig i julstöket, det är svårt att baka pepparkakor när man håller tummarna för ett par julrosor.

Hans, som gillar julrosor.

Fars dag.

 

På söndag var det farsdag och visst fick jag blommor, vem vet jag kanske har varit en bra far, eller nu kanske jag drar för stora växlar på att jag fått blommor, dom är väluppfostrade i min familj och där ingår att man skickar blommor på fars dag. Nu ska man ju inte börja dissikera varför man får blommor, man ska tacka och ta emot och vara glad, vilket jag nu är.

 

Nä nu ska här inte vara några glädjeyttringar mer, jag är sjuk fortfarande! Om det vore någon annan skulle jag inte vara förvånad för det är en elak förkylning vi har, men just jag som är frisk och stark i vanliga fall hur har den kunnat bryta ned mig! Min fru som blev sjuk före mig fick ett återfall i går just när hon började se frisk ut, så hon har haft en dålig natt, bland annat har hon förfärligt ont i ett öra så imorse åkte vi till vårdcentralen, och se där, hon har fått ett hål i trummhinnan som tydligen har samband med förkylningen så nu har hon fått penicillin som hon börjat knapra på. Därmed får vi hoppas att hon blir bra.

 

 Hon kanske har bättre framtidsutsikter än jag, men det unnar jag henne, jag är inte lika viktig för världshistorien som hon, dessutom måste hon bli frisk så hon orkar vårda mig, innan återfallet var det hon som bar mig på sina armar mellan datorn och teven, nu måste jag gå själv, inte roligt.

 

Det kanske finns dom som tycker att jag klagar mycket, men meddela i så fall namn och adress så ska jag komma och hosta på er så ni själva får känna hur det är att vara angripen av en sådan farsot.

 

Hans, som fått ömma magmuskler av hostandet.



Syndafloden.

Gatan är snart en fors.

 

Kan det vara så att vår herre bestämt sig för att nu får det vara nog, har han skickat syndafloden på oss? Det bara regnar ju hela tiden, tur att jag är sjuk så att jag i alla fall inte planerat någon utomhusaktivitet. Jag vill inte bli blöt!

 

Det känns skönt när man ser regnvattnet forsa förbi utanför köksfönstret, men det är kortsiktigt tänkt. Vi har ju lite lutning på gatan just här men på andra sidan Kungsgatan får vattnet uppförsbacke och det funkar ju inte, då kommer det tillbaka.

 

Jag har försökt syfta in hur högt vattnet står i vår lägenhet innan det börjar rinna ut i Skurholmsfjärden, jag ska säga, det blir till att simma, tur att man tagit simborgarmärke.

 

Jag förstår vår herre, han är väl less på oss, men planeringen, har han tänkt göra rent, ska alla bort? Att dränka oss är ju ett grovt verktyg, det tar ju hött och mött alla stryker ju med, till och med jag som aldrig gjort en fluga nåt ont, jo det har jag nog, men räknas det? Nu fick jag något att fundera på.

 

Medan jag funderar stiger vattnet men än går vi i strumplästen här hemma utan att bli våt om fötterna. Nu har jag kommit på att det går nog inte så fort, man hinner planera drunkningen så man är prydligt klädd.

 

Hans, snart frisk från förkylningen.

 



Farsdag.

Farsdagsblomma.

 

Ja så ser den ut, en av de blommor som jag fått i dag, jag får väl påpeka att det inte är ett av de bättre fotografier jag tagit men det har också en förklaring, som jag sa i sista bloggen så är jag sjuk, efter en vecka är jag inte märkbart bättre. Jag antar att dom flesta kan föreställa sig svårigheten att ta konstnärliga fotografier när man på grund av en förkylning som gjort kroppen orkeslös ska försöka hålla kameran stilla samtidigt som man ställer in fokus med hjälp av vattniga ögon och darrande fingrar.

 

Annars har det varit en bra dag, vi avsade oss alla tänkta besök på grund av smittorisken, då menar jag inte att jag skulle bli mer nedsmittad av något utan jag skulle nog kunna tänka mig att smitta ned min värsta ovän, till och med någon som jag inte gillar så där hemskt mycke, men därifrån och till att nysa baciller på familjemedlemmar är steget långt.

 

Nu är klockan 17,35 så jag har snart överlevt en dag till. I morgon är jag frisk, det sa jag i och för sig i går och i förrgår också men någon dag kommer det att stämma och då blir det kul att säga: vad var det jag sa?

 

Hans, som inte klagar i onödan, enligt eget tycke i alla fall. Ni behöver inte ta upp frågan med min fru.

Snorigt.

Dagens bloggare.

 

Så ser en före detta frisk, stor, stark drygt medelålders man ut efter att förkylningen slagit till. Det är länge sedan sist men för fem dagar sedan slog bacillerna eller vad det nu är till, jag tog det hela med en klackspark, min fru började snora två dagar före mig, så det är nog hon som smittat ned mig, hon är inte frisk än så jag får nog gå så här den kommande helgen.

 

Om någon funderar vad det är som sticker ut från min näsa så är det en bromskloss av vadd, om jag inte har den så rinner det snor hela tiden, äckligt va?

 

Lite goda råd för att inte råka ut för det här, gå inte ut där det finns människor, skicka din fru till affären om du behöver något, när hon kommer tillbaka öppnar du dörren på glänt och låter henne ställa in kassarna, sedan snabbt igen med dörren och lås den, sedan går du så långt från ytterdörren som möjligt så du inte hör hur hon skriker. Du måste släppa in henne när hon är smittfri om du fortfarande älskar henne. Ett sätt att samla poäng till dess hon kommer in är att när hon somnat i trapphuset smyger du ut och lägger en kudde under hennes huvud.

 

Hans, som ångrar att jag inte slutade kyssa min fru godnatt när hon blev förkyld.