Kolonilotten.

Stefan skottar.

I dag har vi besökt kolonilotten, det var tre veckor sedan sist, då var det barmark, kanske någon liten snöfläck här och där men inte så mycket så man fick plumsa fram, i dag fick man minsann plumsa. Vilket roligt ord när man ser det skrivet, "plumsa", inte är det så märkvärdigt när man säger det, men skrivet blir det liksom annorlunda.

Jag var tvungen att ta fram "Bonniers Svenska Ordbok" för att kolla om det verkligen finns i det svenska språket, jaa, det finns det. Det betyder "falla tungt i vattnet"? Vi använder det så också, men i det här fallet är det ju att gå fram i snö upp till midjan (nästan), men dom som skrev ordboken har kanske aldrig sett snö, eller i alla fall inte plumsat fram i den.

På kolonilotten var allt frid och fröjd, inte riktigt dags att sätta potatis än, men om sex månader är det dags, den tiden går fort. Vi fick upp stugdörren vilket inte alltid lyckas vintertid, men nu gick det lätt. Min fru gick in i stugan för att se till och vattna blommorna som vi förvarar där hela vintern, dom mådde bra.

Under tiden hon var i stugan skottade jag och Stefan snö, vi skottade inta rent på hela altanen, men vi fick upp en gång fram till dörrarna både i stugan och förrådet. Det var tillräckligt jobb  för i dag, Stefan skulle säkert orkat ett tag till men jag kände att man är slut som artist, eller i alla fall som snöskottare.

Man uppskattade nog inte tillräckligt  den tiden när man orkade nästan vad som helst, men man märker när den är förbi. Men jag brukar säga när någon frågar hur jag mår att " man kan ju gå själv än så länge och då ska man inte gnälla", det finns dom som har det värre.

Hans, som plumsar vidare genom livet.

Julafton.

Tomten 2012.

 

Ja så var julafton avklarad, den tillbringades som vanligt i Gammelstad hos Ulf och Pia med barn, (barnen är numera närmare två meter långa). Vi är noga med att vara på samma plats varje år, Vi är ju rädda att tomten inte hittar igen oss om vi byter vistelseort just på julafton.

 

Efter att ha stoppat i oss en massa julmat satte vi oss förväntansfulla ned och väntade på tomten, vi hade inga småbarn med oss i år förutom att dom flesta vuxna blir lite barnsliga när dom sitter där med knäppta händer och väntar på tomten, ingen vågar röra på sig för att dom är rädd att tomten ska dyka upp just då, och som det kom att visa sig, med all rätt.

 

Ulf kunde inte stå ut utan att få läsa en kvällstidning (han har inte lärt sig googla än) så han reste sig och sa "jag går till kiosken och köper en tidning" och det gjorde han. Fem minuter senare kom tomten! Tomten var rationell, han delade ut några klappar, i första hand till tvåmetersbarnen, han vet väl hur barn är, dom blir fort oroliga om andra får klappar och inte dom. Sedan struntade tomten i oss, han lämnade resten av klapparena i en hög och sa "dom där kan ni dela ut själva".

 

Tiderna förändras, nästa år får vi väl åka hem till tomten och hämta julklapparna själva, få se om några år om man inte får köpa och slå in klapparna också. Men vad ska vi då ha tomten till? De är klart man kan ju kanske ha honom till att skrämma barnen.

 

Hans, inte så rädd för tomten längre.

 



GOD JUL

Vakna.

Tomten sover!

 

 

Dags att vakna nu tomten, du har mycket jobb som väntar. Tomtegumman har vaknat och sitter och gäspar medan tomten verkar sova djupt.

 

Jag måste berätta om det här paret, för kanske tjugo år sedan köpte jag tomtegumman i Stockholm. Efter ytterligare något år övertalade jag vår dotter som är duktig med händerna och konstnärlig att modellera en gubbe till gumman. Den gubben ser ut enligt bilden. Jag hade lite svårt med placeringen men eftersom dom är spritt nakna så kom jag på att jag skulle snickra en säng till paret, min fru har sytt sängkläderna.

 

Efter det har dom firat jul med oss, gubben sover hela tiden och hans fru  gäspar, därför är det en lämplig placering som dom nu visas upp i. Gumman kan naturligtvis ligga i sängen och gäspa men att gubben skulle stå upp i all sin nakna prakt går ju inte, jag vill inte att bloggen ska bli barnförbjuden, dessutom skulle det väcka ett visst mått av avundsjuka hos dom herrar som eventuellt läser bloggen eftersom gubben är rätt så välutrustad, i förhållande till storleken vill säga.

 

Hans, som tycker att sängen blev rejäl.

 



Födelsedagsfesten.

Maurits.

 

Den artonde december var vi på födelsedagskalas i Råneå, det var Ulfs svärfar som fyllde 80 år. Enligt bilden är han en man i sina bästa år men skenet bedrar, eftersom jag snart är i samma höga ålder vet jag att nog var dom bästa åren för några år sedan men man försöker ju hålla skenet uppe, det tycker jag att Maurits lyckats med. Bilden är tagen på kvällen efter en hel dags firande och ändå bär han sin ålder med heder.

 

I alla fall åkte vi dom dryga tre milen till Råneå för att träffa jubilaren, när vi kom dit kryllade det av någon anledning av Rånebor där, eller det kanske inte var så konstigt eftersom dom flesta var grannar.

 

När vi gick runt och hälsade på dom övriga gästerna visade det sig att det fanns för mig helt okända människor som påstod att dom visste vem jag var! Eller för att vara korrekt vem min far var, vilket var mindre konstigt eftersom han föddes i Råneå, inte i samhället men i kommunen. Det var till och med en som berättade att min far som liksom jag jobbat som elektriker, installerat deras villa när dom byggde den för ett antal år sedan. Han sade att han minns min far men inte kom ihåg vad han hette i förnamn så jag berättade att hans namn var Harald, vilket han påstod att det inte var!

Eftersom jag trots mitt numera dåliga minne är helt säker på vad min far hette så undrar jag om han spikat några elledningar i den villan.

 

I alla fall var det en trevlig fest, som vi trots det såsmåningon  lämnade med magarna fulla av tårtor av alla slag och åkte hem till vårt lilla hem i Luleå.

 

Hans, själv oroväckande nära åttio.

(Foto Pia Larsson.)

 

 

Norrbottens museum

Nu har vi varit kulturella....igen, det är inte klokt vad vi insuper kultureliteter, kulturen löper som en röd tråd genom våra liv, den här gången var insupningen på Norrbottens museum som vi besökte för några dagar sedan.

Anledningen till att vi trotsade decemberkölden och promenerade iväg till museet var att jag läst att det kommit ut en ny fotobok om Luleå och att den kunde beundras och eventuellt inköpas på museet.

Det blev inga affärer, jag gillade inte boken, inte priset på den heller, jag tog beslutet att för dom pengarna kan jag istället köpa en julklapp till min fru, det har hon minsann gjort sig förtjänt av. Min fru höll med om att det var ett vettigt beslut och jag såg på hennes tindrande ögon att hon med spänning såg fram emot julklappen.

Nu har jag inte tid att blogga mer, vi ska till Storheden och handla julmat och annat som vi behöver. Slut för idag.

Hans, som har många järn i elden. (Vilken eld?)

Tomtebekymrad.

Tomtar i Stadsparken.

 

Inte är det roligt vara tomte i Stadsparken i år, dom är ju snart översnöade! Man kan undra över att dom står ut, men det är väl en sak man får finna sig i om man är gjord av plast. Se bara på tomtefar, hur tror ni det går att läsa på paketen när glasögonen är igenmurade av snö, jag känner för dom, nästa gång som jag går ut på stan ska jag ta med en piassavakvast och borsta av stackarna, nä nu får jag skärpa mig, det är väl nog att jag tror på den riktiga tomten, men plasttomtar! Där går gränsen.

 

För övrigt är det inte bara tomtarna som börjar bli översnöade, det gäller hela stan, det har vräkt ned snö hela sista dygnet, så allt är vitt, vitt, vitt.

Jag har inte tänkt gå ut i dag, det verkar inte inbjudande att börja plumsa omkring i snömodden när man kan gå omkring i strumlästen inomhus. Jag kanske måste gå ut med soporna men då går jag på loftgången, om den är skottad, annars får jag skicka min fru, hon behöver få lite insyn i mitt strävsamma liv.

 

Eller kanske inte, jag är ju lite rädd om henne så jag går nog själv, det är rätt så skönt när jag kommer in igen och märker hur imponerad hon är över att jag gått ut med soporna i denna snöstorm, hon såg ju inte när jag stod i dörröppningen och kastade soppåsen ut på gatan just när plogbilen kom. Man har sina knep.

 

Nu har ni fått lite insyn i mitt strävsamma liv, en del av er kanske är känsliga och mår dåligt av att få veta hur jag har det, gör inte det, jag är tåligare än jag ser ut.

 

Hans, som mår bra när jag känner sympatierna strömma emot mig.

Väderleksrapport.

Så blir vädret.

 

 

I dag snöar det, vad är det med det då, det är ju naturligt för årstiden men faktum är att vi inte fått något rejält snöfall i år. Det har ju gnällts mycket över all snö som vräkt ned över södra delarna av landet medan vi gnällt över att vi inte fått någon snö över huvud taget, men nu kommer den, i dag vräker snön ned.

 

Jag drog ut på stan för någon timme sedan, på vissa oplogade ställen gick snön ända upp till öronen! Men int gnäll vi för det, det är klart vi ska ha snö till jul, hur ska annars tomten ta sig fram, jag tror inte dom börjat med fyrhjulingar i Tomteland än, dom är lite efter sin tid skulle jag vilja säga, se bara på kläderna, inte är det många moderna människor som går omkring med röda kläder med en röd ful mössa längst upp på skallen.

 

Nä för dom är det kälkföre som gäller, och det verkar dom få med råge i södra Sverige redan i morgon så då ska väl tomtarna bli nöjda och glada. Vi har redan nu fått så det räcker fast det bara snöat en dag, det ser inte ut som på kartan, nog får man gräva ett bra tag om man ska hitta ett grönt strå. Nu ska vi inte vara säkra varken här eller i södra delarna av landet, det är faktiskt en dryg vecka till jul så än kan det bli barmark både här och där, men jag håller tummarna att tomten ska ta sig fram till dom flesta.

 

Hans, som just tittar ut och ser att det slutat snöa, det blir en spännande vecka.

 

 

 



Det snöar.

Kolonilottostugbesök.

 

Vi har dristat oss till att göra ett besök på kolonilotten, det har varit mysigare. Vi har inte fått någon snö tidigare men just när vi åkte dit för att kolla läget snöade det rätt så mycket, vi släpade oss fram till stugan i fyra centimeter nysnö, skottade fram altangolvet som också låg begravt under tre-fyra centimeter snö, det var jobbigt.

 

När vi skulle in i stugan visade sig att att altangolvet "frysit" upp så dörren gick bara upp till hälften. Tur att glädjeämnena dröser över oss, dagens glädjeämne bestod av att vi inte ätit lunch så vi kunde tränga oss in i stugan.

 

Inne i stugan har vi fullt med övervintrande blommor som försöker överleva i åtta  plusgrader, det gör dom på ett övertygande sätt än så länge. Vi pysslade om blommorna och vattnade dom lite, lite grand, dom dricker inte mycket den här tiden på året och med åtta grader kvar till fryspunkten. Men dom lever! Än så länge är det bäst att säga, det är långt till sommaren, när dom nästa gång får frisk luft.

 

Det är trångt i stugan och även om det känns bra att trängas med sin fru (man kan ju tafsa lite i förbifarten) så beslutade vi oss för att åka hem. Nästa gång vi åker dit kanske det är mer snö men nu har vi ju trampat upp ett spår så lite nytta har vi gjort.

 

Hans, som tycker att man måste se om sitt fastighetsbestånd.

Foldern.

 

 

Översvämning.

 

För några dagar sedan fick vi en informationsfolder från Luleå kommun som tillsammans med Länstyrelsen och Vattenfall tagits fram av kommunen, foldern handlar om vad som händer om Suorvadammen brister. Man kan ta det lugnt, det tar tjugofyra timmar innan vattnet når Luleå, teoretiskt!

 

Eftersom det bara är teoretiskt kanske man ska jäkta lite grand, det kan gå fortare, dammen har ju aldrig pajat förr. Det är lite sent att säga att "med facit i hand skulle jag nog skyndat mig" när man har fullt upp med att simma mot närmaste land. Man tror att alla broar som finns i Luleälven följer med strömmen ut i havet, vilken röra!

 

Man ska få löpande information via radion, jag vet inte om vi har någon radio som fungerar om jag tar den med mig och springer iväg mot Alvik, det är dit vi ska när det händer, ja vi ska inte stanna i Alvik utan fortsätta till Skellefteå, sedan kan man stanna och vila en stund. Man behöver inte springa hela vägen, Luleå lokaltrafik ska vända alla bussar söderut.

 

Enligt foldern ska man ta med sig madrasser och sovsäck, det struntar jag i, jag har en bror i Umeå som hälsat på oss i veckan, det besöket kommer jag att återgällda när dammen brister, jag kanske åker någon gång innan också för att kolla läget.

 

Dom som skrivit foldern har också koll på hur mycket vattnet kommer att stiga i Luleå, fem sex meter säger dom, eftersom jag bor i bottenvåningen är det nog läga att hålla sams med grannarna ovanför om det blir bråttom så vi inte hinner till Skellefteå.

 

Nåja det är väl läge med det gamla uttrycket "den dagen den sorgen". Jag sover gott på nätterna, men inte mer än tjugo timmar i sträck så har man fyra timmar på sig att sticka.

 

Hans, som försöker helgardera.

Det lackar mot jul.

Amaryllis.

 

 

Vi har en vit amaryllus som antagligen var tänkt att blomma till jul, men nu blommar den, lite  för ivrig tycker jag. Men den har en stängel till och där är bara knopp så den kommer förmodligen att slå ut lite närmare jul, men till julafton...nä det tror jag inte.

 

Vi har två röda Amaryllisar också men dom har vi på vår inglasade altan och där är lite kyligt så dom växer sakta, det är väl dom som vi får njuta av under julhelgen.

 

På lördag börjar december så det är väl då som det börjar "lacka mot jul", vad betyder det uttrycket? Är det någon som vet kan ni skriva in det här under "kommentarer". Det kanske har att göra med att man sätter lack på paketen, men det gör ju inte så många nuförtiden, även om jag tror det är på väg tillbaka. När jag var liten lackades inga paket minsann, det var dumt, dom skulle passat på då, det var inte så många paket, så lackåtgången hade varit minimal.

 

I år blir det jobbigt för tomten, när han ska dra kälken menar jag, vi har ingen snö så det kommer att gnissla under medarna när han kommer, men det är fyra veckor kvar till julafton så då kanske vi har en meter snö, då gnisslar det inte men han får det jobbigt ändå, om ingen går ut och skottar förståss.

 

Hans, som räknar med att "den som lever får se".

Kalas!

Stefan fyllde 45 på söndag.

 

Han ser ut som han tänker "hur länge ska man vänta innan man blir uppvaktad", nu tror jag inte att han tänker så. Stefan är nog innerst inne övertygad om att nog kommer det folk när jag fyller år, och det brukar det göra, ibland så många att vi ibland undrar om han ringt runt och tjatat att dom ska komma.

 

Det kanske är så enkelt att visst kan vi som närmast anhöriga reta oss på honom ibland ,men han är ju lätt att tycka om också. Ej anhöriga försöker ju inte att styra honom som t.ex. föräldrar gör och då ser dom ju bara den sympatiska sidan av honom, det är nog anledningen till hans stora bekantskapskrets.

 

I alla fall fick Stefan inte sitta så länge och vänta, visst kom det gratulanter, min fru och jag kom först och fick omedelbart jobb som personal när det började komma fler gratulanter. Det kanske har att göra med att det inte är så märkvärdigt med att fylla 45, det kom tillräckligt många men inte som när han fyllde 40, då kom det drygt femtio personer och då hade han hälften så stor lägenhet, det var trångt.

 

Nu gick det bra, Stefan verkade uppskatta att han blev firad, han är inte så noga med presenter (som han också fick) utan det viktigaste verkar vara att det kommer folk. Vi har redan börjat fundera på hur det blir när han fyller femtio men han har en storebror som ställde upp på den här födelsedagen och han fixar nog femtioårsdagen också. Då kanske vi är på hemmet och blir rullade dit som enbart gäster.

 

Det är länge sedan jag skrev sist, jag hoppas att någon saknat mig, men det vet jag inte. En av anledningarna att jag inte synts till här är att jag varit förkyld en längre tid och inte haft lust att göra nånting alls. Men i dag känns det bättre, jag körde mitt nedsnorade tangentbord i diskmaskinen och här är resultatet.

 

Hans, som också gillar kalas. 

 



Julrosor.

Julrosorna.

Nu måste jag skryta lite med våra julrosor, dom här har vi haft i fem år, dom har blommat fyra-fem blommor till varje jul, resten av året har dom stått gröna men blomlösa. Det är ju en krukväxt som verkligen inte gillar värme, dom tål ju ned till fem minus utan att frysa, nu har vi dom på vår inglasade altan där temperaturen är anpassad så att det vintertid är cirka tio-femton grader varmt och aldrig under noll, vi måste dra på lite strålvärmare om vi vill sitta där och mysa.

Men julrosorna trivs där, sommartid har vi dom mot en norrvägg vid kolonilottostugan,där trivs dom också. Tidigare år har vi slitit upp dom ur krukan och planterat dom i jorden, men i vår när vi tog ut dom till kolonilotten sa min fru att dom kanske inte gillar att bli omplanterad två gånger om året och jag som faktiskt tror mer på min fru än jag tror på Gud Fader var genast med på noterna, så därför har dom tillbringat sommaren i krukorna mot norrväggen på kolonilotten för att i höst, fortfarande i krukorna, åkt tillbaka till vår altan.

Och, äntligen, nu kommer jag till pudelns kärna, dom har så ini den milda tid med blomknoppar så om hälften slår ut så blir dom praktfulla till jul. Dom har redan börjat blomma lite smått. Nu kommer säkert "vän av ordning" att säga "varför fotar du dom nu och lägger dom på bloggen, vore det inte bättre att spara till dess att dom är så praktfulla som du tror att dom ska bli". Så här är det, om allt slår ut så dom blir så vackra som jag tror så blir det nya foton och ny sida om julrosor, men skulle dom däremot bli överansträngda och dö så kommer ni inte att höra ett ord till om våra julrosor.

Jag kommer att hålla tummana i fem veckor nu så min fru kommer inte att ha nån nytta av mig i julstöket, det är svårt att baka pepparkakor när man håller tummarna för ett par julrosor.

Hans, som gillar julrosor.

Fars dag.

 

På söndag var det farsdag och visst fick jag blommor, vem vet jag kanske har varit en bra far, eller nu kanske jag drar för stora växlar på att jag fått blommor, dom är väluppfostrade i min familj och där ingår att man skickar blommor på fars dag. Nu ska man ju inte börja dissikera varför man får blommor, man ska tacka och ta emot och vara glad, vilket jag nu är.

 

Nä nu ska här inte vara några glädjeyttringar mer, jag är sjuk fortfarande! Om det vore någon annan skulle jag inte vara förvånad för det är en elak förkylning vi har, men just jag som är frisk och stark i vanliga fall hur har den kunnat bryta ned mig! Min fru som blev sjuk före mig fick ett återfall i går just när hon började se frisk ut, så hon har haft en dålig natt, bland annat har hon förfärligt ont i ett öra så imorse åkte vi till vårdcentralen, och se där, hon har fått ett hål i trummhinnan som tydligen har samband med förkylningen så nu har hon fått penicillin som hon börjat knapra på. Därmed får vi hoppas att hon blir bra.

 

 Hon kanske har bättre framtidsutsikter än jag, men det unnar jag henne, jag är inte lika viktig för världshistorien som hon, dessutom måste hon bli frisk så hon orkar vårda mig, innan återfallet var det hon som bar mig på sina armar mellan datorn och teven, nu måste jag gå själv, inte roligt.

 

Det kanske finns dom som tycker att jag klagar mycket, men meddela i så fall namn och adress så ska jag komma och hosta på er så ni själva får känna hur det är att vara angripen av en sådan farsot.

 

Hans, som fått ömma magmuskler av hostandet.



Syndafloden.

Gatan är snart en fors.

 

Kan det vara så att vår herre bestämt sig för att nu får det vara nog, har han skickat syndafloden på oss? Det bara regnar ju hela tiden, tur att jag är sjuk så att jag i alla fall inte planerat någon utomhusaktivitet. Jag vill inte bli blöt!

 

Det känns skönt när man ser regnvattnet forsa förbi utanför köksfönstret, men det är kortsiktigt tänkt. Vi har ju lite lutning på gatan just här men på andra sidan Kungsgatan får vattnet uppförsbacke och det funkar ju inte, då kommer det tillbaka.

 

Jag har försökt syfta in hur högt vattnet står i vår lägenhet innan det börjar rinna ut i Skurholmsfjärden, jag ska säga, det blir till att simma, tur att man tagit simborgarmärke.

 

Jag förstår vår herre, han är väl less på oss, men planeringen, har han tänkt göra rent, ska alla bort? Att dränka oss är ju ett grovt verktyg, det tar ju hött och mött alla stryker ju med, till och med jag som aldrig gjort en fluga nåt ont, jo det har jag nog, men räknas det? Nu fick jag något att fundera på.

 

Medan jag funderar stiger vattnet men än går vi i strumplästen här hemma utan att bli våt om fötterna. Nu har jag kommit på att det går nog inte så fort, man hinner planera drunkningen så man är prydligt klädd.

 

Hans, snart frisk från förkylningen.

 



Farsdag.

Farsdagsblomma.

 

Ja så ser den ut, en av de blommor som jag fått i dag, jag får väl påpeka att det inte är ett av de bättre fotografier jag tagit men det har också en förklaring, som jag sa i sista bloggen så är jag sjuk, efter en vecka är jag inte märkbart bättre. Jag antar att dom flesta kan föreställa sig svårigheten att ta konstnärliga fotografier när man på grund av en förkylning som gjort kroppen orkeslös ska försöka hålla kameran stilla samtidigt som man ställer in fokus med hjälp av vattniga ögon och darrande fingrar.

 

Annars har det varit en bra dag, vi avsade oss alla tänkta besök på grund av smittorisken, då menar jag inte att jag skulle bli mer nedsmittad av något utan jag skulle nog kunna tänka mig att smitta ned min värsta ovän, till och med någon som jag inte gillar så där hemskt mycke, men därifrån och till att nysa baciller på familjemedlemmar är steget långt.

 

Nu är klockan 17,35 så jag har snart överlevt en dag till. I morgon är jag frisk, det sa jag i och för sig i går och i förrgår också men någon dag kommer det att stämma och då blir det kul att säga: vad var det jag sa?

 

Hans, som inte klagar i onödan, enligt eget tycke i alla fall. Ni behöver inte ta upp frågan med min fru.

Snorigt.

Dagens bloggare.

 

Så ser en före detta frisk, stor, stark drygt medelålders man ut efter att förkylningen slagit till. Det är länge sedan sist men för fem dagar sedan slog bacillerna eller vad det nu är till, jag tog det hela med en klackspark, min fru började snora två dagar före mig, så det är nog hon som smittat ned mig, hon är inte frisk än så jag får nog gå så här den kommande helgen.

 

Om någon funderar vad det är som sticker ut från min näsa så är det en bromskloss av vadd, om jag inte har den så rinner det snor hela tiden, äckligt va?

 

Lite goda råd för att inte råka ut för det här, gå inte ut där det finns människor, skicka din fru till affären om du behöver något, när hon kommer tillbaka öppnar du dörren på glänt och låter henne ställa in kassarna, sedan snabbt igen med dörren och lås den, sedan går du så långt från ytterdörren som möjligt så du inte hör hur hon skriker. Du måste släppa in henne när hon är smittfri om du fortfarande älskar henne. Ett sätt att samla poäng till dess hon kommer in är att när hon somnat i trapphuset smyger du ut och lägger en kudde under hennes huvud.

 

Hans, som ångrar att jag inte slutade kyssa min fru godnatt när hon blev förkyld.

Elände.

Utsikt från vårt köksfönster.

 

Det är inte för att skryta med vår utsikt som jag visar den här bilden utan för att visa att vi har fått snö, det snöade intensivt i morse när jag vaknade men nu har det slutat, så därför får vi nog inte mer än en halv centimeter i dag. Det är ju inte sådana mängder så jag rusar upp på vinden och sliter ut skidorna ur förrådet.

 

Det ända som man kan läsa ut av den här väderstudien är att vintern är på gång, men den här snön kommer knappast att ligga kvar. Detta utlåtande kommer sig inte av att jag tagit en kurs i metrologi, utan att jag på grund av ett långt liv skaffat mig en stor erfarenhet om det mesta.

 

Om någon känner att hen vill tycka synd om mig så är det läge till det nu, jag är nämligen svårt sjuk! Det började med att min fru snorade lite smått i fredags, det visade sig att hon åkt på en förkylning som ökade fram till söndag för att sedan sakta förbättras, mycke sakta, hon är inte frisk än. Nu kommer det viktiga, jag trodde det var en sjukdom som bara drabbade svaga människor men tro det eller inte, på tisdag drabbades jag! Naturligtvis var jag övertygad om att det bara var ett försök av bacillerna att hugga klorna i mig, men så var det inte. Nu är jag riktigt förkyld, näsan är röd och misshandlad av alla snytningarna, jag har huvudvärk och känner mig risig.

 

Otur att min fru också är sjuk så att hon inte orkar vårda mig på ett kärleksfullt sätt, då hade det känts som om jag fått valuta för mina uppoffringar under tiden hon varit sjuk, men sånt är livet, inte rättvist.

 

Hans, som skriver på ett nedsnorat tangentbord.

 



Fiske.

Thomas och Alex prövar fiskelyckan.

 

Hemma igen! Några kanske har märkt att jag varit försvunnen från bloggen, jag har haft semester, den har vi tillbringat i Frufällan ett samhälle i närheten av Borås. Tekniskt sett är det en underutvecklad plats, dom har fortfarande inte uppfunnit datorn där nere annars hade jag bloggat därifrån. Nä jag ljuger, där vi har tillbringat semestern låg det en dator i varje rum, men som jag tidigare skrev så hade jag semester vilket innebär uppehåll med bloggandet.

 

Som det framkommer av bilden så ingick ett fiskepass i vistelsen, far och son fiskar och jag var den som skulle fotografera fisken dom fick, det var inget stressigt jobb, jag var tvungen fota fiskarna eftersom det inte blev några fiskar. Jag tror att det var för högt vatten, eller kanske för kallt, eller också var sjön för stor, fisken kanske var på andra sidan, därav inga napp.

 

Varför vi hamnade i Frufällan var den att vår dotter med man och tre barn bor där, vilket jag tycker är konstigt när dom om dom tänkt sig för lika gärna kunde bott i Luleå och därigenom fått dagliga möjligheter att träffa oss, men så där är det, tänker man sig inte för så missar man många bra tillfällen att träffa oss, nu är det ju etthundratrettiofem mil mellan oss och det är ju en halv dags resa med flyg, går man tar det väl en vecka.

 

När vi var på plats var allt bra, vi lekte med barnen, i alla fall med det yngsta, en glad treåring som min fru fick lägga ett oändligt antal puzzlen med, jag koncentrerade mig på dom äldre eftersom jag inte är lika barnslig som min fru. Föräldrarna jobbade och när dom var lediga gick deras mesta tid att se till att vi fick mat, kaffe m.m. Vilket vi härmed tackar för, det var fullgod service.

 

Nu är vi hemma igen, det fanns ingen som stod och önskade oss välkommen hem, men lägenheten verkade glad, i den mån nu en lägenhet kan vara glad.

 

Hans, borta bra men hemma bäst.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Ljusfestival 25/10-4/11 2012

Språklådan i gymnasiebyn.

 

Nu är det ljusfestival: "Luleå i nytt ljus". I går afton var vi ut och tittade på alla olika ljusarrangemang, det var en hel del häftiga saker att titta på, bilden visar ett hus i gymnasiebyn som kallas Språklådan och i normala fall är en vanlig tvåvånings gul byggnad, med ljusväxlingar ändrade huset utseende hela tiden, bilden visar ett av dessa förändringar. Längst till vänster syns en ljus figur, det är en ryttare som red förbi, som jag uppfattade det en postiljon.

 

Den svarta massan som syns på bilden framför huset är människor, inte folk som gjorts med ljusspelet utan vanliga riktiga människor som liksom vi stod och tittade på alla olika färger och former som man fick fram bara med att manupilera ljuset mot det befintliga huset. 

 

Det var nog det häftigaste av allt vi såg. Men visst finns det mer, på Nytorget står en Rubus Kub på 3x3 meter som är belyst innifrån och löser sig själv på några minuter. Inte långt därifrån nere i vattnet i Norra Hamn ligger en stor boll som det verkar vara eld inne i.

 

 

På våran gata, ja våran och våran, men den gata som vi bor på har vi dom här bollarna och lite längre bort jättestora bollar i olka färger. Jag kan inte sitta här och beskriva alla ljusarrangemang men det är en hel del att titta på.

 

Det var kallt när vi gick runt och kollade på alla ljus och färger, jag vill nog påstå att jag höll på frysa aschlet av mig, äh jag kan inte stava det jag frös om så jag tar om det från början. Det var så kallt så jag höll på förfrysa ändan.

 

När vi var nöjd med tittandet och frysandet gick vi hem och drack varm mjölkchoklad, det var gott, chokladen la sig som varm bomull runt hjärtat.

 

Hans, som tycker att det är kul när det händer nåt i stan.



PRO-möte.

Välbesökt möte.

 

Vi är medlemmar i PRO Luleå Centrala och idag är vi just hemkomna från ett möte, vi kom dit rätt så tidigt men några minuter senare var det fullt på alla platser, med andra ord ett välbesökt möte. Här står just vår ordförande Margaretha och säger några ord till oss.

 

Som gäst i dag hade vi chefen för Apoteket Lejonet som pratade om apotek över huvud taget och apoteken i Luleå i synnerhet, vi fick veta att efter den stora apoteksreformen har vi nu fler apotek i landet, så också i Luleå. Han berättade även var alla apotek låg och vad dom hette, av den informationen har jag glömt en del, så det kommer jag inte att föra vidare eftersom det fömodligen i så fall finns risk att det skulle insmyga sig en hel del fel.

 

Vi fick också veta att det finns fler grossister men att apoteken säljer mindre bland annat därför att Landstinget köper direkt från grossister till sjukhusen. Av alla som öppnat apotek är det en del som redan gott i konkurs eller slutat, och att enligt dom som är insatta kommer det att bli fler som lägger av. Apoteken försöker öka sin förtjänst genom att ta in ett större sortiment. 

 

Därför säljer nu apoteket hårprodukter som schampo och dylikt för nio miljoner per år, smink för fyra miljoner, och det nyaste är nu att man har börjat sälja självtester så inte folk ska springa hos läkare i onödan utan själva med hjälp av dessa komma underfund med vad man lider av och sedan köpa medicin! I mina ögon verkar det lite vågat, risken är ju att det blir färre kunder, eftersom en del kanske ger fel diagnos till sig själva och av den anledningen lägger av för gott.

 

Sedan åt vi palt! Det var gott, mycket gott fläsk i paltarna. Efter palten blev det uppträdande av teatergruppen, detta handlade som av en tillfällighet om några som handlade på ett apotek, mycket roligt.

 

Efter teatern blev det kaffe,sedan slutade vi och gick hem i duggregnet.

 

Hans, som tycker att det var ett av de bättre möten vi varit på.

Norrbottens län.

 

"Rostbollen" vid norra infarten till Luleå.

 

Norrbottens län är till ytan största län och utgör en fjärdedel av Sverige. Länet är lika stort som Österrike och tio gånger större än Skåne län.

 

Malmen, stålet, skogen och vattenkraften är viktiga både för länet och Sverige. Men exporterande tillverkningsföretag, en växande tjänstesektor och växande småföretag inom många olika områden får en allt större betydelse.

 

I snitt har det investerats för 6,2 miljarder kronor i Norrbotten årligen 2010-2011. det motsvarar cirka 25000 kr per invånare vilket kan jämföras med Stockholm som investerar 6,1 miljarder per år eller 3000 kr per invånare.

 

Arbetslösheten minskar mest i Norrbotten medan den ökar i övriga Sverige (april 2012 jämfört med april 2011)

 

Norrbottens län är av Sveriges biltätaste regioner. År 2011 nyregistrerades 5647 bilar.

 

Luleå tekniska universitet har i dag 17000 studenter, 1600 anställda och omsätter nära 1,5 miljarder kr per år, varav 800 miljoner utgör forskning.

 

Tänk att det finns folk som bevisar sin okunnighet genom att påstå att Norrbotten är en tärande region!

 

Hans, som hämtat fakta från dagstidningar.

 

 

Bastubad.

                             

                                               Här badas det.

I dag är det meningen att vi ska köra igång med bastubadandet för vinterhalvåret. Jag vet inte, det kanske är några som redan börjat men jag har inte börjat än, men i dag kör jag igång. Vi är ett gäng gamla gaggiga gubbar som brukar bada varje fredag. Första timmen sitter vi i omklädningsrummet och pratar och dricker en öl, där avhandlas många stora politiska problem, vi till och med avhandlar en del utrikiska problem, det vet dom naturligtvis inte om utomlands eftersom det som avhandlas i bastun är sekretessbelagt.

Vi berättar inte hemma heller, inte för att det på något sätt skulle vara opassande att berätta utan för att det är jobbigt att börja om från början. Jag har försökt att gå våra fruar till mötes genom att erbjuda dom att bada med oss, då kan dom ju lyssna på oss. Ingen kom, det kanske var lika bra, det politiska samtalet skulle säkert dött ut i utbyte mot snack om stickmönster och andra fruntimmersgrejor som inte lett till några världsomvälvande resultat.

Nä, inga nymodigheter, bastu är för tysta starka män som sitter och tjurar i 140 graders värme till dess dom staplar ut med skinnet bortbränt på axlarna och lungorna torrkokade så dom knappt kan andas, det är då man ångrar att man drack upp ölet före bastun.

Hans, som snart går till bastun.

PS.

...vi ses!

FAKTA: Lite svensk bastu-kuriosa Den svenska bastutraditionen har sin vagga i Norrbotten och Tornedalen, men någon form av bastubad anses ha förekommit i hela landet ända sedan stenåldern. I Härkeberga kyrka finns 1300-talsmålningar som visar Adam och Eva med lövruskor av björk i händerna. Bastu-entusiaster anser att det är bastu-ris, andra är skeptiska. Sveriges nordligaste bastu finns i Låkktastugan i Kiruna, 1 230 meter över havet. Den ostligaste är belägen i Katajamaa i den norrbottniska skärgården. Den västligaste finns på Koster i Bohuslän, den sydligaste på Smygehuks havsbad. En av Sveriges mest originella badstugor är "missisippi-ångbåtsbastun" i den lilla byn Junosuando nära Pajala.

 

Politik.

Körkortet togs tillbaka.

 

         Vägen var ju inte spikrak heller så det var väl inte bara förarens fel.

 

            Hans, som inte är politiskt engagerad men ser det uppenbara.

 



Höstfärger.

Rönnar.

 

Promenader den här årstiden ger upplevelser i färger som man aldrig ser resten av året. På grund av att vi inte haft någon frost än så har inte löven frusit och ramlat till marken. Det är verkligen ett färgsprakande skeneri som man upplever bara under en kort promenad, ja man behöver inte promenera, att cykla eller köra bil går lika bra och i dom fallen hinner man ju se mycket mer.

 

Jag tänker ibland, det kanske inte alla tror men faktum kvarstår det händer, i dag gick jag och funderade på varför löven på samma sorts träd som dessutom växer på samma plats, faktiskt så när varandra att rötterna troligen träffas där nere i underjorden har så olika höstfärger? Bilden illustrerar vad jag menar, den ena lika grön som den varit hela sommaren medan den andra är helt gul. Jag kom inte till någon slutsats, men jag fortsätter och funderar, rätt som det är har jag löst gåtan. Men det är klart i morgon har jag kanske glömt vad jag skulle gymnastiksera min hjärna med, så glömmer jag alltihop.

 

Det är på det sättet som en massa saker aldrig får sin förklaring, Men det är bra också, man ska inte veta allt då blir livet tråkigt.

 

Hans, som slutar dagens blogg med dessa kloka ord. 

Höst

Höghus LV 7-området.

 

I går startade min fru och jag vinterpromenaderna, det är inte vinter än men vi gick för första gången den så kallade "Hälsans Stig" som vi brukar motionera på vintertid. Det är ju rätt tid att promenera nu innan det blir kallt och halt, vi har inte precis något kanonväder just nu, det är ju höst och då ska det vara höstväder också och det är väl det vi har.

 

Det har regnat rätt så mycket på sista tiden men i dag har vi faktiskt haft sol så vi har varit ute och laddat upp med D-vitaminer. Enligt vad dom pratade om i TV i går kväll så får alla för lite ljus i Sverige, dom menade att därför ska alla som bor i detta land ta alla chanser att vistas ute i ljuset. Det sas inte, men vi här uppe borde nog vara utomhus varenda vaken minut. Det hördes som att det var väldigt farligt att inte få ljus, man dör visst tidigare än dom som bor i södra Europa, bara för att dom lapar sol hela livet.

 

Nu tror jag inte på dom teorierna, jag tycker dom ser mycket bräckligare ut på Kanarieöarna än vad vi gör, dom är ju mycket mindre och klenare än vi. Nä man ska inte tro på allt, det pratas för mycket teori och för lite verklighet. Ett levande bevis på det är jag, så mycket äldre än vad jag är kan väl ingen normal människa önska sig, och jag har vistas mycket i mörker.

 

Hans, som kastar sig in i vintermörkret med friskt mod.

Fotboll.

Fredrik på språng.

 

I går var vi på fotbollsmatch, det är rätt så ovanligt, första gången i år, jo jag vet jag skäms. Eftersom vi har ett barnbarn som spelar fotboll i Div 3 borde vi naturligtvis häckat på Alviks fotbollsstadion i varje fall varenda hemmamatch, men tyvärr är fotbollsintresset inte så stort så det har inte blivit av innan vi fick veta att det var sista matchen för i år och att dom ledde serien överlägset och att det spelade ingen roll hur den här matchen gick, dom skulle vinna serien i vilket fall som helst.

 

Det var fadern till den fotbollspelande telningen som ringde att nu var det sista chansen i år att se bra fotboll, eftersom han dessutom sa att vi skulle få åka med honom i hans nya bil  till matchen så blev frestelsen för stor så vi tackade ja. Vädret var inte det bästa och eftersom vi bara skulle titta på matchen och inte vara med och springa på planen så klädde vi oss därefter. Jag tog för första gången på cirka tio år på långkalsongerna, plus ett par korta också, dessutom undertröjor och ylletröjor så vi nästan rullade fram, det var för lite, vi frös som hundar innan matchen var över. Den ende som inte frös var Fredrik, han var rätt så svettig när vi träffade honom efter matchen, men det kanske berodde på att dom vann med 1-0.

 

Vi återvände hem lyckliga över att vi vunnit, det blir ju vi när det är vinst, annars heter det dom. Det tog till dess vi lade oss för kvällen innan vi slutade frysa om kroppen, fötterna var lite kyliga fortfarande när vi vaknade i morse.

 

Hans, som känner sig glad att han inte fick frostskador.

 



Kolonilotten.

Blommor på "lotten".

 

I dag har jag klippt gräset på kolonilotten för sista gången i år, bilden däremot är inte dagsfärsk, jag hade inte planerat att jag skulle blogga om kolonilotten i dag annars hade jag fotat när jag var där. Det var bara att börja söka i mitt oöverskådliga bildarkiv, oöverskådligt, dels för att jag tagit otroligt många foton på kolonilotten under årens lopp, dels för att jag inte har någon ordning på mina foton. 

 

En gång i tiden var det meningen att jag skulle ha ett fotoarkiv med ordning och reda men jag kunde inte riktigt komma på hur jag skulle lägga upp det och plötsligt var det försent, det gick inte att få någon ordning på röran som jag lyckats åstadskomma.

 

Nu kom jag visst ifrån ämnet. Jag började söka efter ett foto med kolonistugan och det hittade jag snabbt, som bonus hittade jag en bild där jag själv var med, längst ner i högra hörnat, det är inte hela jag, så kort och satt är jag inte.

 

Det tog väl en timma att klippa gräsmattan, men då var jag väldigt noggrann, jag vill att den ska vara snygg under snön som vi nog snart får räkna med kommer ned och ska ligga kvar sex-sju månader.

 

Nu var det inte sista gången vi kommer att vara där i år, vi brukar åka dit någon gång då och då hela vintern för att kolla läget, snart får man börja pulsa i snö upp till öronen, men det brukar gå det också, (än så länge är det bäst lägga till, man blir ju inte yngre.)

 

Hans, med "invintrad" kolonilott.

 



Nytt ord.

Jag har lärt mig ett nytt ord! Jag råkade av en tillfällighet stöta på ordet "faghag", vad i hela friden betyder det tänkte jag, jag har aldrig hört eller läst ordet förut, det kändes obra, (för många kanske ett nytt ord men för mig vardagsmat, så säger man när en sak inte känns bra).

Jag är ju snart hundra år gammal och plötsligt poppar det upp ord i det svenska språket som man inte har en aning om vad det betyder. Nu måste jag komplettera mina kunskaper tänkte jag, först tänkte jag på Google men just då var inte datorn på och dessutom var den i andra ändan av lägenheten så det kändes besvärligt.

Men det var ju i en tidning jag sett ordet så det var bara att kolla lite mer, nu var det en fruntimmerstidning så jag fick smyga lite så inte grannarna eller förbipasserande såg att jag satt och läste kvinnolitteratur, det är inte häftigt när man är man.

I alla fall hittade jag allt jag behövde, det var en artikel om relationer och den som skrivit artikeln hade kollat på Wikipedia.... man hamnar i datorn i alla fall även om man kommer dit genom en omväg. Nu kommer det: Faghag är ett slanguttryck för en kvinna som gärna umgås med homosexuella män, ja till och med flyttar ihop med dom. En anledning kan vara att detta umgänge möjliggör en relation fri från sexuella undertoner. ( Detta fortfarande enligt Wikipedia.) 

Ofta är det lite äldre kvinnor som gärna umgås med yngre homosexuella män och i den relationen verkar det som om båda trivs, en viktig sak, dessa kvinnor är inte lesbiska utan kan ha sexuella relationer med män samtidigt som dom umgås eller till och med bor ihop med en homosexuell man.

Ja mycket får man läsa innan ögonen trillar ur, men nu vet både ni och jag vad faghag betyder.

Hans, som har utökat sitt ordförråd med ett ord.

I dimma dold.

Från köksfönstret.

 

 

I kväll är sikten nedsatt, allt är dimmigt av en dimma som sänkt sig över Luleå med omnejd, hur stor omnejd har jag ingen aning om eftersom jag inte ens varit ut i kväll sedan dimman la sina slöjor över stan.

 

Vi har varit ut till kolonilotten i dag, jag har agerat som väderspåman och sagt att i kväll blir det frost, därför förberedde vi det scenariet, bar in växter som vi var rädd om i stugan, plockade hem det sista av grönsaker som vi tänkt äta upp så vi skulle slippa äta frusna blad. Inte blir det frost när det är dimma! Jag är numera avsatt som väderspåman i vår familj. Men vänta får ni se jag kommer att få rätt inom en inte allt för avlägsen framtid.

 

Har nyheterna på i bakgrunden, man pratar just om datorer, det är en massa siffror om hur många datorer som finns, vad dom används till o.s.v., om det är som dom säger så är visst dom flesta använda till spel, vad min dator ska känna sig utanför, jag har knappt provat spela på den, ja provat har jag men absolut inte fastnat för spelandet. Jag tycker datorn ska användas till seriösare saker än spel, nä jag försöker bara göra mig märkvärdig, jag kan inga spel, jag vet inte hur man gör, och jag har inte blivit intresserad de få gånger jag provat.

 

Nu ska jag ut på stan och försvinna in i dimman, får se om jag får någon Londonkänsla. Bara jag inte möter Jack the ripper. Bäst se tv i stället.

 

Hans, fascinerad av dimma.

Vinterförberedelser.

(Klicka på bilden.)
Påpälsat.

 

Nu har det varit stickparty i Museumparken! Jag förstår att man ömmar för träden, det är ju snart vinter. Jag tycker det är ett bra initiativ, eftersom jag mer än en gång tyckt synd om träden när jag gått mina motionspromenader i trettio graders kyla, man ser ju att dom fryser, det är mer än ett träd som jag sett "hurvas" när det står där helt naket i naturen.

 

Nu är det bara stammarna längst ned som "stickats in" men man kanske väntar på att löven ska ramla av innan man fortsätter. Hur som helst det är roligt att det finns människor som har ett stort hjärta som klappar för träd.

 

Tidpunkten för instickningen är väl vald eftersom hösten nu knaprar i sig sommaren bit för bit. Många säger "var tog den här sommaren vägen" dom tycker att dom inte hunnit uppleva den, ett gott råd: sov mindre, det är ljust hela sommaren det är bara att vara uppe dygnet runt, nog tror jag att det då skulle kännas skönt med höst.

 

Hans, som ska gå stickkurs till nästa sommar.

Rönnbär.

Rönnbär i massor.

 

Är det någon förutom jag som lagt märke till att rönnarna har mer bär i år än vad jag i alla fall någonsin sett. Det är knappt att dom orkar stå upprätta, en del grenar böjer sig så dom snart nuddar marken. Nu vet jag inte om det bara är i Luleåtrakten som dom är så rikligt översållade med bär, den här bilden är från Gammelstad och där ser dom flesta rönnar ut så här.

 

Enligt vad jag hört så sa man gammalt tillbaka att om rönnen har mycket bär så blir det lite snö till vintern för rönnen ska inte behöva bära dubbla bördor, det är ju bra att veta, men .... så enkelt är det inte. Det finns ett talesätt till på samma tema, om rönnen har mycket bär så blir det mycket snö, men det har ingen betydelse för djur och fåglar som lever på vad som finns på marken skulle inte komma åt maten för all snö och svälta ihjäl,men då finns rönnen full med bär och där kan alla äta sig mätta.

 

Visst är det finurligt, vad man än tror på så blir det rätt om man bara anpassar sin tro.

 

Frånsett alla gamla ordstäv så är rönnarna vackra just nu, det är ett överflöd på bär som jag aldrig sett tidigare och det ger rönnarna ett helt nytt utseende. Om ni inte varit ute och kollat på rönnbeståndet i stan så ta en rönninspektionspromenad , den är värd varje steg.

 

 Jag önskar att jag var en sidensvans i år. Tänk när bären börjar jäsa, då blir alla sidensvansar fulla som alikor.

 

Hans, som fick in en fågel till på slutet.

Livsfarligt!

Lingonplockningsställning.

 

Återigen har vi varit i lingonskogen, det var i går (tisdag) som vi drog till skogs för att plocka mer lingon. Regnet klamrade sig fast bland molnen, berett att släppa taget när som helst, i skogen pågår älgjakt och björnjakt, vi åkte till skogs i alla fall. Naturligtvis var vi medvetna om att det var med livet som insats, dessutom var chanserna stora att vi skulle bli blöta.

 

Anledningen att vi med dödsförakt kastar oss ut i denna farofyllda tillvaro är att vi inte ännu har har fyllt vårt vinterbehov av lingonsylt. Vi äter mycket lingonsylt, nästan till allt, tillexempel fil, palt, pannkaka, blodpudding, plättar, smolanedi, och mycket mer. En del till mig närståend äter till och med lingonsylt till köttbullar, men där går gränsen för mig, jag blandar inte salt och sött.

 

Det gick bra med plockningen, vi åkte hem med fyllda kärl igen, hur stora och hur många avslöjar jag inte, det låter skrytigt. Man får ont i ryggen när man plockar bär, det förstår väl alla när ni ser min fru i aktion, prova gå omkring på det sättet ett par timmar så förstår ni bättre vad jag skriver om. (Men hon har en gullig ända)

 

I går hade vi lyxat till det, vi hade med mjölkchoklad i termos och en macka som vi satt med älgjägarnas kulor vinande runt örorna och mumsade på mitt i plockningen. Vi kände oss som barn på nytt, och då menar jag inte att vi är dementa utan att det väckte minnen sedan vi plockade bär med våra mödrar för snart hundra år sedan. På den tiden kände vi inte varandra och plockade bär på tio mils avstånd men när vi pratade om det så var våra upplevelser rätt så lika, till och med var vi överens om att då var matsäcken det viktigast och bären kom i andra hand, nu är det inte så.

 

Hans, som med facit i hand tyckte vädret var bra.