Gråsjälören.

Stefan äter korv på Gråsjälören.



I dag har vi gått till Gråsjälören, det är inte så märkvärdigt, det hade hälften av Luleås befolkning också gjort. Det kryllade av folk både på isen och på ön, min fru bjöd Stefan och mig på varmkorv med bröd, det var mest för att vi skulle orka hem igen. Tack vare dessa korvar gick hemfärden över förväntan, lite trötta i benen var vi nog, inte Stefan förståss, han är ju bara drygt förtio, men vi nära åttio kände nog att vi gått lite mer än vanligt.

När jag skulle skriva det här började jag fundera, vad heter ön egentligen? Heter den Gråsjälören eller Gråsälören, det blev till att googla, jag lutade åt Gråsälören eftersom jag trodde att ön är döpt efter en gråsäl, oj vad fel jag hade, Google hade ingen aning om vad Gråsälören var medan Gråsjälören fick Google till att riktigt sprattla till, det stod sida upp och sida ned om Gråsjälören.

Jag tyckte det var konstigt för nog borde ön vara döpt efter en säl och inte en själ, men nu har jag löst problemet i alla fall i mitt eget huvud, det måste vara något dialektatalt. Jag tror att det var tänkt att ön skulle heta Gråsälören för att det kryllade av gråsälar runt ön, men då kom dialekten in, jag tror att när Luleåborna med omkrets skulle säga säl blev det själ på grund av dialekten.

Om någon har något att invända mot den teorin så rätta mig gärna, till exempel genom att skriva i "kommentarer" i min blogg.

Jag vill påpeka att detta var för länge sedan, nu pratar dom flesta Luleåbor en prydlig svenska utan några dialektala utsvävningar åt något håll, möjligen då förutom jag, men jag pratar nederluleådialekt och den är lite bonnigare, men passar mig perfekt.

Hans, som aldrig har haft förstånd att skämmas varken för dialekt eller nåt annat.