Mygghelvetet

                                            Nu har dom kläckts.
Äntligen har myggen kommit.... det blir ingen sommar utan mygg tycker jag, jag tror mig veta att det är många som inte håller med mig och menar att nog klarar man sig bra utan myggbett!

Jag tror inte det, sommaren skulle kännas fattig utan miljoner mygg surrande kring öronen så fort man går ut, mygg surrar inte förresten, dom iar. Det visste jag inte när jag var ett barn så vi sa att "vad myggen surrar i kväll", men det var innan man började lösa korsord, där iar alla myggor.

En mygg är ju rätt så lätt att slå ihjäl så den aldrig mer kan sticka snabeln i mig eller andra, problemet är att det finns fler. Om man ser en mygga landa på någon del av kroppen som man har inom synhåll så kan man lugnt åse dess förberedelser inför, sett från myggens sida ett skrovmål. Den traskar liksom runt och och nosar någon sekund, sedan ser man att nu tänker den köra in snabeln i din kropp, då ska du sopa till den så benen far åt sex olika håll och snabeln skrynklas ihop till ett odugligt stickverktyg, myggan dör ju naturligtvis, har man problem med det så kan man försiktigt lyfta bort myggan och hoppas att den lärt en läxa så att den inte kommer tillbaka.

Vad heter det egentligen? Det jag just nu kallar snabel, det kan väl inte vara rätt att säga gadd heller, gadden är ju inget ätverktyg utan bara ett anfallsvapen. Där fick jag nåt att fundera på, snabel kan inte vara rätt heller då associerar man till en elefant och det är ju lite våldsammare grejer.

Jag vill inte vara oklar så jag gogglade på mygg! Jag blev inte mycket klokare eller så är jag nog klok, det finns 32000 olika myggarter i världen, i Sverige finns det mellan två och tre tusen olika så det tar tid att läsa om alla så det skippar jag. Det närmaste jag kom problemets lösning var att det stod att till myggens "stickverktyg" är kopplat en "snabel" som myggen suger blod med från sina offer.

Hans, som hela tiden har varit nära att ha rätt om snabeln.

Maskrosor.

Nu blommar dom.

Jag cyklade till kolonilotten på Hertsön i dag, hela vägen blommade dom, maskrosorna. Det var en skön cykeltur, på grund av vädret, och vacker, på grund av det gröna gräset, dom gula maskrosorna och här och där en blommande hägg.

Får jag ge ett tips? I så fall ta en cykeltur eller promenad på cykelvägen från Skurholmen, under Hertsövägen, fortsätt genom skogen fram till koloniområdet, det är otroligt vackert men förmodligen bara några dagar till, sedan börjar maskrosorna släppa iväg sina frön och då är dom inte så vackra längre.

Det var första gången i år som jag cyklade, det var skönt på övre delen av kroppen och efter ett tag en pina för benen, vad man är usel, ingen kondis, ingen styrka i benen, vid första uppförsbacken, den från under svartövägen och fram till Holms Kafé är en pina, benen känns som kokt spagetti fast ondare, man växlar ned så lågt att ett steg till stannar cykeln, man får stålsätta sig för att inte kliva av och promenera, men så kan man inte göra då skämmer man bort dom, benen alltså. Sedan när man kommer högst upp är man så trött så man orkar inte trampa i nedförsbacken heller.

Men det var i dag det, om en vecka går det bättre, när man var ung, och då tänker jag inte yngre än förra året då tog det två dar att få upp flåset, men det går utför med kroppen, den kräver längre träning.

Hans, som cyklade hem, och som ska cykla i morgon också om kroppen vill.

Fylleriet.

Överblivet.

På grund av rubriken i dagens inlägg kan man lätt dra den slutsatsen att nu har Hans och hans fru supit till, så är inte fallet, vilket framgår av bilden, det finns ju sprit kvar. Nä med rubriken menas att nu har jag fyllt år! Jag känner hur gratulationerna drösar över mig efter detta meddelande, därför tackar jag för den uppvaktning jag fick i går samt för den som jag kanske får efter dagens tillkännagivande.

Jag hade förberett mig inför födelsedagen med en flaska whiskey och en flaska med någon rosa, söt, god likör utifall det kom någon och hälsade på som såg spritnödig ut. Vi fick en del besök men om jag nu inte tittade dom i ögonen och upptäckte deras spritbegär eller om det inte fanns några sådana tecken eller om det var så att vi helt enkelt glömde bort att bjuda från inköpta flaskor vet jag inte , men sent på kvällen när vi satt ensamma och filosoferade så sa min fru "du bjöd inte gästerna på någon sprit?" Då kom jag på, jag hade glömt bort dom planerna inför födelsedagen.

Nå det var inget att göra åt det, man kunde ju inte gå hem till dom med en flaska i var hand så här i efterskott så min lilla fru och jag drack upp alltihop, det var kul! Nu sitter jag och skriver det här med utstående ögon och dunkande huvud, men jag gläds över att jag haft en trevlig födelsedag. Man kan säga att rubriken blev både fyllt år och ett kopiöst drickande.

Hans, som fyllt jämt (76) fy f-n vad jag är gammal! 



Kranen igen!

Hamnkranen.

Nu har jag hälsat på Hamnkranen igen, visst ser det bedrövligt ut? Det är ingenting mot vad verkligheten är, jag har varit dit i dag, alldeles nyss faktiskt, inte ser det kul ut. Ni som har läst min blogg nåt år vet att mitt hjärta klappar för hamnkranen i Luleå, ett tag skulle den rivas! Den i kommunen som kom med det förslaget anser jag att han skulle få sparken, den människan ska inte jobba någonstans, han ska svälta ihjäl.

Nu ska den i alla fall renoveras, det började med att man plockade ned kranarmen, förfärligt! Översatt till en människa är det som att hugga av båda armarna jäms med axlarna, kranen som varit så vacker såg stympad ut, jag led.... men samtidigt, jag är uppdaterad så jag visste att det var ett led i att få en nyrenoverad och vacker kran.

I dag har jag varit och kollat på den, i det sämsta tänkbara vädret vill jag poängtera, vi har nio grader plus, regnet vräker ned och dessutom är det nästan storm, i alla fall hård kuling. Men man är ju ingen vekling, har jag bestämt att idag ska jag kolla på kranen så gör jag det även om det skulle regna kobajs. Det var ingen vacker syn, inklädd i plast från topp till tå såg man inta mycket av kranens vackra och majestätiska resning, men jag är inte dum, jag förstod direkt att detta är som en fjäril i sin puppa, när en vacker dag puppan spricker upp och försvinner står där en gammal men nyrenoverad kran som kommer att bli ett blickfång i Luleå, halleluja.

Jag såg för min innre syn hur det skulle se ut, och kom hem dyblöt, frusen men lycklig, som tur är har jag en snäll fru som när jag kom hem tog av mig mina sjöblöta kläder, frotterade mig torr och höll om mig till dess jag var varm.

Hans, som inte ångrar utflykten med på grund av vädret, livet som insats, nu vet jag att det här kommer att sluta bra. I augusti ska det vara klart.



Storforsen.

Ett mäktigt skådespel!

(klicka på bilden!)

Tisdag den tjugonionde Maj klev vi på en buss på Luleå Busstation klockan 08,00.

Vi hade anmält oss till en busstur med PRO- Luleå Centrala som skulle köra oss till Storforsen, det var stor uppslutning, bussen var nästan full, jag vet inte säkert men vi var mellan förtio och femtio glada pensionärer som förväntansfulla slog oss ned för färden mot Storforsen.

Det är två personer som vi ska tacka för att det hela blev av, stort tack till Meit och Barbro som planerat och ordnat alltihop. Det var fin stämmning i bussen hela vägen mot första stoppet, det sjöngs många sånger och till och med jag som aldrig har gjort någon större insats i sjungliga sammanhang sjöng lite försiktigt.

Efter en lugn och fridfull resa kom vi fram till Hotell Storforsen där dom väntade på oss med kaffe och en macka, det var gott, under tiden kom det en man som berättade allt som är värt att veta om Storforsen, vi lyssnade andäcktigt och efteråt var allt glasklart, tyvärr har min släpphändiga hjärna inte hållit fast i allt jag fick höra så det mesta är väl nu ute och irrar omkring bland molnen eller var nu borttappade minnen håller hus. Men lite har säkert fastnat och kommer att poppa upp när jag behöver det.

Vi såg ju forsen från hotellet men efter fikat åkte vi vidare upp så nära bussen kunde komma forsen, sedan fick vi gå själva så nära det gick utan att bli våt om fötterna, och det var mäktigt, det blåste lite snålt så vi blev frusna men då var det bara hoppa på bussen och åka ned till hotellet där vi fick lunch.

Lite rundare om magen kravlade vi in i bussen och fortsatte, nu mot Retro Café i Boden som har som affärsidé att ha hela cafeét fullt av gamla saker, en del tyckte det var en massa skrot men jag vet inte, lite kul var det att gå runt och titta och kanske känna på allt "skrot". Dessutom har dom väldigt gott hembakat fikabröd och gott kaffe, vi fick även ett mycket trevligt bemötande.

Efter det åkte vi tillbaka till Luleå och tackade och tog avsked av vår chaufför som var mycket bra, han till och med hade sin gitarr med sig och när vi började sjunga stannade han bussen och spelade till sången, hur många busschaufförer gör det?

Ett stort tack till alla som gjort detta till en mycket trevlig heldagsresa till intressanta platser.

Hans och Inga.

Guidning i New York.

Vår lokalguidie i New York.

Nu ska jag strö ett helt fång av rosor över vår lokalguide i New York, hon heter Eva Engman och är född i Värmland men har bott, om jag uppfattade det hela rätt, sexton år i New York. Det kanske är fel att skriva "vår guide", hon guidade många andra också och jobbade åt R-Line som vi åkte med.

I alla fall, vi har ju för några år sedan varit i Kina och där hade vi en kines som guide, han hade läst svenska i fyra år och pratade bättre svenska än jag, och vi tyckte att han var en mycket bra guide, men nu är han bara tvåa efter Eva.

Hon är i vårt tycke en fantastiskt duktig guide som vi hade förmånen att få lyssna till under tre bussresor vi var med på. Redan andra dagen vi var där var vi ut på en fyra timmars rundresa på Manhattan söder om Central park med Eva som guide, vi åkte ända längst ned på spetsen av Manhattan och Eva berättade hela tiden på ett underhållande sätt om alla sevärdheter.

Dagen efter var det dags för nästa rundtur, nu till Harlem där förövrigt Eva bor, det var samma sak då, hon berättade hela tiden utan att staka sig och svarade också på alla frågor som vi kom med. Sedan dagen för hemresan var det dags för sista guidade rundturen, då drog vi runt i Brooklyn med samma fantastiska guidning av Eva, hon klev av bussen i sista minuten innan vi åkte ut till flyget och vidare hem.

Som alla förstår var jag och även min fru väldigt imponerad av Eva Engman, henne ska ni vara rädd om R-line!

Eva har inte guidning som sin huvudsakliga sysselsättning utan är utbildad danserska på yrkesdansarlinjen vid balettakademin, , hon är dessutom sångerska och har spelat i flera revyer. Hon har haft roller i klassiska musikaler och gör konsertframträdande, bland annat i New Yorks skandinaviska föreningar. En dam med många strängar på sin lyra som man brukar säga, jag tänkte pussa henne när vi skildes åt men kom på att det kanske inte är hennes högsta önskan att gamla gubbar ska tryna med just henne.

Hans, som är nöjd med både Eva och New York.



New York.

Times Square.

I går kom vi hem från New York, eventuella läsare kanske inte haft en aning om var vi hållit hus sista veckan, men nu vet ni. Jag läste väderleksrapporten och såg att det skulle bli dåligt väder ett tag framöver så jag sa till min fru "det kanske blir bättre i New York så vi åker dit," och så gjorde vi det.

Nä nu svamlade jag, vi har beställt resan för länge sedan och skulle åkt med våra bekanta Margareta och Stig men så fick Stig väldigt ont i en fot och blev tvungen avbeställa resan, men eftersom vi var friska blev det kostsamt att avbeställa så vi åkte. Det var förståndigt av Stig att stanna hemma, vi har gått väldigt mycket.

Det var bra väder i New York, sol varenda dag och varmt så vi kunde nästan gått med bar överkropp men där kom andra aspekter in så det gjorde vi inte. Vi har varit där för ett och halvt år sedan så vi kände att vi hittade lite grand, sedan hade vi en karta också, som tur var. 

Det är trevligt att vara där, men segt att ta sig dit. Det är inte kul att flyga i åtta timmar, jag tyckte faktiskt det var närmare hem men vi kanske hade nedförsbacke, eller också var det för att vi åkte hem på natten så vi sov mer.

Vi var ut på tre bussresor med en svensk guide som för övrigt var fantastiskt duktig, hon var trevlig, snygg och verkade veta allt om New York plus att hon dessutom var rolig. Hon hette Eva och hade bott sexton år i  New York, en tid som hon tydligen använt väl för att lära sig stan. Hon bodde i Harlem som hon sa att det inte var riktigt klokt att bosätta sig i om man var vit och dessutom kvinna på den tiden, men eftersom hon tydligen fått flera bekanta, bland annat en färgad kvinna som hon fick kalla mamma och som var väldigt bestämd och som höll ögonen på henne och hjälpte henne, nu var hon "inbodd" där och trivdes jättebra.

Det ända som stör mig var att jag tänkt åka upp till utsiktsplattformen på Rockefeller Center men det blev inte av, jag vet inte hur det kom sig, vi var till och med inne i huset och tittade oss omkring, men just då glömde jag att jag ville åka upp, så det ver mitt eget fel, men nästa gång ska jag dit. Förra resan vi var "ower there" så var vi upp i Empire State Building på kvällen och det var "very nais".

Nu är vi hemma och det är otroligt skönt, vi har sagt att det var nog sista långresan, detta på grund vår höga ålder, men vi får se, minnet är kort och man brukar bara komma ihåg vad som var bra.

Hans, som tycker New York är "nais."