Staketet.

Vårt nymålade staket.

Förra veckan kom vi på att vi skulle måla vårt staket på kolonilotten, det har vi kommit på förr men det har aldrig kommit längre än till en tanke, ibland till och med till ett uttalat förslag, men där har det blivit stopp, det har inte blivit nåt målande.

För drygt åtta år sedan köpte vi lotten och då målade vi staketet, det var nämligen bara grundmålat när vi blev ägare till lotten. Så här i efterskott tyckte jag att vi målade hela första sommaren så av den anledningen har jag omedelbart börjat prata om nåt annat när någon nämnt att staketet behöver målas. Jag gillar inte att måla nämligen.

Men nu kunde jag inte spjärna emot längre, staketet började se för eländigt ut så vi satte igång. Min fru som tycker om att måla peppade upp mig så jag har varit rätt så duktig, ja hon också. Inte var det så farligt! Bortskrapningen av gammal färg gick lätt, den hade redan lossnat av egen kraft och sedan var det bara att måla och guuud vad snyggt det blev.

 Tyvärr har vi lite kvar att måla, det regnar i dag så vi får vänta till dess att staketet är torrt innan det blir helt färdigt. Då frågar vän av ordning: "men varför börja skriva om det då innan det är klart", det är enkelt, jag har inget annat att skriva om för tillfället, så lite äventyr är jag med om så att måla staket blir en händelse av betydelse.

Hans, som tycker att nymålade staket är det vackraste som finns.

Idioter!

Skadegörelse!

I dag vaknade vi till en trist syn, våra blomlådor som vi hängt upp på staketet var kastade på marken! Visst har man rätt att bli arg? Vad är det för mening med att göra så, i stället för att gå förbi på gatan och beundra blommorn så sträcker man sig in över staketet och kastar blomlådorna in på gräsmattan. Hur många hjärnceller fattas i huvudet på dom som gör så? Förmodligen tycker dom själva att dom är duktiga, eftersom dom inte har något i huvudet att imponera på sina kompisar med så tycker dom väl att nu har jag visat hur tuff jag är, stackarna.

Dom är ju inte så modiga heller, en gång för något år sedan när jag råkade se skadegörelsen så öppnade jag altandörren och frågade vad dom pysslade med, fy fan vad dom sprang, tufft va. I natt sov jag när det hände, skönt då slipper man bli frestad att skjuta en svärm hagel i ändan på dom.

Nu har det hänt, lite tidigare än vanligt i år, annars brukar det ske i samband med Luleåkalaset. Jag har alltid trott att det är sådana som inte kommit till hos någon tjej och kanske fått utlösning på det här sättet i stället.

Hans, något uppgiven.

Spöregn.

Kolonist.

I dag har det regnat! Enormt mycket, det bara vräkte ned. Trots det åkte vi ut till kolonilotten, inte för att sitta där i en solstol och känna hur regnet sakta men säkert blötte ner oss från topp till tå. Nej vi hade ett viktigare ärende, vi har köpt en ny gräsklippare och jag ville åka ut med den till kolonilotten så den skulle börja aklimatisera sig.

Vi trodde att vi skulle vara ensamma på området på grund av regnet, men döm om vår förvåning när en av våra grannar stod där i hällregnet och plockade regntvättade jordgubbar! Kolonister är ett tufft släkte, vi reagerade inte så mycket heller eftersom vi vet att det är så.

Nog om detta, jag packade upp gräsklipparen men klippte inget gräs, jag ville inte att klipparen skulle bli blöt om hjulen så den åkte direkt in i förrådet där det är torrt och skönt, den verkade trivas.

Sedan åkte vi hem, och eftersom vi har garage till bilen och paraplyer för färden mellan garage och bostad så kom vi hem helt torra. Det var skönt, men vi skänkte en tanke till vår säkert vid det laget väldigt blöta jordgubbsplockande kolonigranne. Men å andra sidan får vi inte äta jordgubbar i kväll.

Hans, som vanligt på hissnande äventyr.

Sommarfåglar.

Nelly busar med sin mamma.

Nu har dammet nyss lagt sig sedan våra sommarfåglar åkt hem till Borås, det blir inte så många dagar vi får träffa våra barnbarn varje år, men så är det när ens egna barn blir vuxna och tycker att etthundratrettio mil är ett lämpligt avstånd till sina föräldrar.

Nu har vi ju en gren till av släkten som bara bor en mil från oss, deras barn har vi haft mycket glädje av när dom växte upp, men nu är dom vuxna och har börjat röra på sig så snart är det slut på den närheten också, men sånt är livet.

Det är alltid dom yngsta som får mest uppmärksamhet, ( förlåt Alex för att det inte blev något fiske den här gången, men det var så mycket annat som skulle hända så tiden tog slut, men nästa gång ska vi planera bättre.)

Nu rör det sig inte så mycket här hemma, dammet har lagt sig till ro igen, vi tillbringar vår mesta tid på kolonilotten och hemma rör vi oss långsamt för att inte störa dammråttorna. Sista veckan har varit fin på lotten, man riktigt ser hur det växer, det är nu som det är som vackrast med växtligheten så vi ska strax dit och kolla hur mycket det växt sedan i går.

På tal om växt, vad dom växer ungarna nu för tiden, kan det vara för näringsrik mat? Om vi nu slår ihop våra barnbarn så är det nu tre som  nästan är lika långa som jag, men bara nästan, jag kommer inte att erkänna nåt annat.

Hans, som är lite deppig i dag.

Mygghelvetet

                                            Nu har dom kläckts.
Äntligen har myggen kommit.... det blir ingen sommar utan mygg tycker jag, jag tror mig veta att det är många som inte håller med mig och menar att nog klarar man sig bra utan myggbett!

Jag tror inte det, sommaren skulle kännas fattig utan miljoner mygg surrande kring öronen så fort man går ut, mygg surrar inte förresten, dom iar. Det visste jag inte när jag var ett barn så vi sa att "vad myggen surrar i kväll", men det var innan man började lösa korsord, där iar alla myggor.

En mygg är ju rätt så lätt att slå ihjäl så den aldrig mer kan sticka snabeln i mig eller andra, problemet är att det finns fler. Om man ser en mygga landa på någon del av kroppen som man har inom synhåll så kan man lugnt åse dess förberedelser inför, sett från myggens sida ett skrovmål. Den traskar liksom runt och och nosar någon sekund, sedan ser man att nu tänker den köra in snabeln i din kropp, då ska du sopa till den så benen far åt sex olika håll och snabeln skrynklas ihop till ett odugligt stickverktyg, myggan dör ju naturligtvis, har man problem med det så kan man försiktigt lyfta bort myggan och hoppas att den lärt en läxa så att den inte kommer tillbaka.

Vad heter det egentligen? Det jag just nu kallar snabel, det kan väl inte vara rätt att säga gadd heller, gadden är ju inget ätverktyg utan bara ett anfallsvapen. Där fick jag nåt att fundera på, snabel kan inte vara rätt heller då associerar man till en elefant och det är ju lite våldsammare grejer.

Jag vill inte vara oklar så jag gogglade på mygg! Jag blev inte mycket klokare eller så är jag nog klok, det finns 32000 olika myggarter i världen, i Sverige finns det mellan två och tre tusen olika så det tar tid att läsa om alla så det skippar jag. Det närmaste jag kom problemets lösning var att det stod att till myggens "stickverktyg" är kopplat en "snabel" som myggen suger blod med från sina offer.

Hans, som hela tiden har varit nära att ha rätt om snabeln.

Maskrosor.

Nu blommar dom.

Jag cyklade till kolonilotten på Hertsön i dag, hela vägen blommade dom, maskrosorna. Det var en skön cykeltur, på grund av vädret, och vacker, på grund av det gröna gräset, dom gula maskrosorna och här och där en blommande hägg.

Får jag ge ett tips? I så fall ta en cykeltur eller promenad på cykelvägen från Skurholmen, under Hertsövägen, fortsätt genom skogen fram till koloniområdet, det är otroligt vackert men förmodligen bara några dagar till, sedan börjar maskrosorna släppa iväg sina frön och då är dom inte så vackra längre.

Det var första gången i år som jag cyklade, det var skönt på övre delen av kroppen och efter ett tag en pina för benen, vad man är usel, ingen kondis, ingen styrka i benen, vid första uppförsbacken, den från under svartövägen och fram till Holms Kafé är en pina, benen känns som kokt spagetti fast ondare, man växlar ned så lågt att ett steg till stannar cykeln, man får stålsätta sig för att inte kliva av och promenera, men så kan man inte göra då skämmer man bort dom, benen alltså. Sedan när man kommer högst upp är man så trött så man orkar inte trampa i nedförsbacken heller.

Men det var i dag det, om en vecka går det bättre, när man var ung, och då tänker jag inte yngre än förra året då tog det två dar att få upp flåset, men det går utför med kroppen, den kräver längre träning.

Hans, som cyklade hem, och som ska cykla i morgon också om kroppen vill.

Fylleriet.

Överblivet.

På grund av rubriken i dagens inlägg kan man lätt dra den slutsatsen att nu har Hans och hans fru supit till, så är inte fallet, vilket framgår av bilden, det finns ju sprit kvar. Nä med rubriken menas att nu har jag fyllt år! Jag känner hur gratulationerna drösar över mig efter detta meddelande, därför tackar jag för den uppvaktning jag fick i går samt för den som jag kanske får efter dagens tillkännagivande.

Jag hade förberett mig inför födelsedagen med en flaska whiskey och en flaska med någon rosa, söt, god likör utifall det kom någon och hälsade på som såg spritnödig ut. Vi fick en del besök men om jag nu inte tittade dom i ögonen och upptäckte deras spritbegär eller om det inte fanns några sådana tecken eller om det var så att vi helt enkelt glömde bort att bjuda från inköpta flaskor vet jag inte , men sent på kvällen när vi satt ensamma och filosoferade så sa min fru "du bjöd inte gästerna på någon sprit?" Då kom jag på, jag hade glömt bort dom planerna inför födelsedagen.

Nå det var inget att göra åt det, man kunde ju inte gå hem till dom med en flaska i var hand så här i efterskott så min lilla fru och jag drack upp alltihop, det var kul! Nu sitter jag och skriver det här med utstående ögon och dunkande huvud, men jag gläds över att jag haft en trevlig födelsedag. Man kan säga att rubriken blev både fyllt år och ett kopiöst drickande.

Hans, som fyllt jämt (76) fy f-n vad jag är gammal!