Surströmming.

Överblivet.

Ja nu har vi begått en alldeles egen surströmmingspremiär, jag vet inte när den officiella surströmmingspremiären går av stapeln, men det är väl då som årets strömmingar börjar säljas. Vi nöjde oss med fjolårets i onsdaskväll när Ingeborg, Doris, Bosse, Inga och jag samlades i vår kolonilottostuga för att äta surströmming. Vad mycke långa ord det blir i det här avsnittet, det är bra då blir det mer text även om jag har lite att skriva, det gäller att vara smart.

Det är otroligt med surströmming, bara man känner doften börjar det vattnas i munnen, jag vet faktiskt ingen annan maträtt som gör sådant intryck. Jag måste erkänna att det finns mat som doftar godare men hur gott det än doftar blir det inte samma känsla av längtan att få hugga tänderna i den första tunnbrödsmackan med surströmming, lök och potatis. Jag har nog inte varit så där fullfjädrad surströmmingsätare som många andra, bland annat har jag inte varit speciellt intresserad av ovan nämda macka utan mer ätit rätten som vilken fisk och potatisrätt som helst. Alltså med kniv och gaffel, ingen noggrant preparerad tunnbrödmacka där smöret smälter och rinner mellan fingrarna.

Fortfarande börjar jag surströmmingsätande så, men det är bara för att jag inte kan stå emot till dess att jag gjort en macka, men efter några tuggor med kniv och gaffel så börjar pysslet med att kleta smör på tunnbröd, skära skivor av mandelpotatis och täcka brödet, sedan surströmming och sist massor med hackad lök, jag upptäckte just... gud vad det låter gott.

Nu ska jag berätta vem jag tycker synd om, det är alla dom som inte vågat prova på att äta surströmming, efter dom första surströmmingsmackorna är man fast, då är det som jag skrev i början: bara man känner doften.....

 Sluta säg fy f-n vad det luktar, smaka i stället.

Hans, vi orkade inte dom två sista enligt bild.