torsdag 24 september 2009

Ormberget.

Utsikten från Ormbergets restaurang.

Vi blev bjudna på lunch i går, det var Doris, Bo och Ingeborg som stod för fiolerna, egentligen var det Inga som fick ut en innestående födelsedagspresent men av någon outgrundlig anledning fick jag också följa med. Det hela löpte av stapelsen på Ormbergets restaurang vilket var ett trevligt val, förutom den vackra utsikten som har börjat målas i höstens färger som gjort den ändå vackrare så fick vi mycket god mat och det kanske är det viktigaste när man äter på lokal.

Tyvärr namnet till trots, inte såg jag någon orm! Det var en besvikelse men samtidigt gav det mig en idé som jag ska vidarebefodra till restaurangägarna. För två år sedan var vi på restaurang i Kina och där stod en kines vid utgången med en två meter lång gul orm som alla fick klappa liksom i förbifarten, det verkade alla uppskatta förutom möjligen ormen men han hade nog ingen talan.

Jag stod över klappandet, inte för att jag är rädd för ormar, i alla fall inte ormar som en liten späd kines har liggande över axlarna utan att bli varken uppäten eller strypt, utan för att jag har klappat en svart en på skansen i Stockholm och jag tänkte att det kan ju inte vara så stor skillnad att klappa en gul orm om man har testat en svart, med andra ord jag var lite blasé. Det kändes däremot bra att den här ormen hade man i alla fall sluppit äta upp, annars vet man inte alltid vad man åt. Men det vet man ju inte heller även om det står Scan på förpackningen.

Nu till idén, det vore väl nåt för Ormbergets restaurang! Nog borde det väl gå att leta upp en hyfsat stor huggorm även om det är glest med sådana i Luleå, den är fridlyst men om man är snäll med den så ska det inte bli nåt liv om det. Sedan blir det bara lättare, att få tag i en kines, det kryllar ju av kineser, om inte här så i Kina, det har jag sett med mina egna klarblå ögon. Varför vi måste skaffa en kines är för att jag har svårt att tro att någon svensk tonåring hur arbetslös han än är skulle ha tålamod att stå dag ut och dag in med en huggorm över axlarna för att proppmätta matgäster ska komma och klappa den.

Tack för en trevlig och god lunch.

Hans, som som inte snålar med bra idéer.





1 kommentar:

Elisabeth sa...

Kruxet kan ju vara att huggormen antagligen skulle hugga efter gästerna... det hör man ju liksom på namnet...

Jag skulle nog tveka att sträcka fram handen mot den i alla fall.

ANNARS var det en jättebra idé!
Kram E.