Dimma.

Dimmigt i Södra Hamn.

I dag var det en dimmig morgon, eftersom jag är intill dumdristighet äventyrlig bestämde jag mig för att ta en livsfarlig promenad rakt in i dimman. Jag var helt införstådd med att går jag in i dimman är det inte säkert jag någonsin hittar ut.

Jag var medveten om att gick jag vilse i dimman och inte hittade ut så skulle ja naturligtvis förr eller senare svälta ihjäl, svälter man ihjäl så dör man, så visst hurvades jag lite när jag såg och kände hur dimman slöt sig om min kropp, (om ni inte är från Nederluleå så kanske ni inte vet vad hurvas är, det är om man skakar i hela kroppen på samma sätt som när man fryser utav h-vete. Då förstår ni hur jag kände det när jag med friskt mod klev in i den vita soppan.

Det gick över förväntan, vad jag var mest rädd för var att jag skulle gå över kajkanten i denna mjölkiga omgivning, risken att jag skulle drunkna var inte stor eftersom det är is på havet men det är klart till sommaren tinar isen och om man är osnabb är man kvar på isen till dess den blir vatten, så ofarligt var det inte.

Har ni hört talas om antiklimax? Det var vad jag råkade ut för, plötsligt lättade dimman och solen sken från en molnfri himmel över hela hamnpromenaden, till råga på eländet dök det upp en gammal gubbe (säkert över femtio) som stannade och sa "visst är det ett fantastiskt väder". Spänningslöst sa jag och gick hem.

Hans. efter en äventyrslös dag.